HFD har den 10 mars 2025 (HFD mål nr 6107-6109-23) avgjort ett mål gällande ett fåmansföretag (MLÅ) där företagsledaren (AA) påförts lön för utbetalningar till ett utomstående företag (WPG).

Betalningarna avsåg enligt AA ett förskott från WPG för köp av maskinutrustning. WPG behövde dock betala utgifter varför MLÅ betalade dessa och tog upp kostnaderna i sin egen verksamhet. I vissa fall hade utbetalningarna skett mot fakturor som var manipulerade så att de skulle framstå som att de avsåg kostnader i MLÅ:s verksamhet.

Skatteverket ansåg att AA i egenskap av företagsledare skulle lönebeskattas med ett belopp motsvarande det som betalats ut från MLÅ med hänvisning till rättsfallet RÅ 80 1:56 och praxis från förvaltningsrätterna och kammarrätterna. Förvaltningsrätten och kammarrätten gick på Skatteverkets linje och ansåg att betalningen från MLÅ skulle ses som lön för AA.

HFD gick emot underrätterna och biföll den skattskyldiges överklagande. HFD konstaterade att fallet RÅ 80 1:56 gällde en situation där intäkter inte tagits upp i redovisningen. I det aktuella målet var det i stället fråga om en utbetalning. Enligt RÅ 80 1:56 presumeras det att ägaren till ett fåmansföretag har tagit ut medel ur bolaget när det gäller oredovisade intäkter till bolaget.

HFD ansåg att en motsvarande presumtion även ska råda gällande utbetalningar. Utbetalningar som inte bokförts eller som bokförts men där underlag saknats skulle enligt HFD presumeras ha tagits ut som lön av ägaren. Även utbetalningar som bokförts där det funnits underlag men där underlaget inte speglade de verkliga förhållandena skulle omfattas av presumtionen.

HFD konstaterade att i målet var det fråga om dels betalningar som bokförts men saknat underlag, dels betalningar som bokförts men där underlaget, i form av fakturor, hade manipulerats. Det förelåg således en presumtion om att ägaren till fåmansföretaget skulle lönebeskattas i målet.

Efter att ha konstaterat att presumtionen var tillämplig gick HFD vidare med att pröva huruvida presumtionen kunde upprätthållas mot bakgrund av omständigheterna i målet.

Enligt HFD gav den skattskyldige en rimlig förklaring till varför betalningarna gjordes. Det fanns inte heller några indikationer på att ägaren till fåmansföretaget hade någon koppling till mottagaren av betalningarna eller något som tydde på att betalningen hade kommit fåmansföretagets ägare till del på något sätt. HFD ansåg därför att ägaren rent faktiskt inte kunde anses ha förfogat över medlen som betalades ut och därför inte kunde beskattas för utbetalningarna.

Kommentar:

Domen är välkommen då underrätternas tolkning av tidigare praxis kring ägarbeskattning avseende utbetalningar från fåmansföretag i princip fråntagit Skatteverket all bevisbörda. Tidigare praxis var byggd på en dom från 1980 (RÅ 80 1:56) som inte behandlade utbetalningar utan oredovisade intäkter. Trots det har Skatteverket med framgång i underinstanserna argumenterat för att utbetalningar som gjorts exempelvis med påstått osanna fakturor ska leda till att ägaren av ett fåmansföretag beskattas för utbetalningarna.

Även om HFD i denna dom anser att en presumtion om ägarbeskattning ska gälla i de fallen ett fåmansföretag gjort utbetalningar utan (korrekta) underlag, ska omständigheterna kring en utbetalning beaktas för att pröva huruvida presumtionen kan upprätthållas.

Vid den prövningen synes tre faktorer vara avgörande;

1. om det finns en rimlig förklaring till utbetalningen,

2. om det föreligger någon intressegemenskap mellan utbetalare och mottagare samt,

3. om ägaren till det utbetalande företaget gagnats eller inte av utbetalningen.

För att kunna bryta presumtionen enligt ovan bör det i vår mening endast krävas att den skattskyldige kan ge en rimlig förklaring till utbetalningen. Detta eftersom det vore för långtgående att ålägga den skattskyldige bevisbördan för att en omständighet inte föreligger. Domstolen bör i vår mening också göra en generös bedömning av huruvida den skattskyldiges förklaring är rimlig.

Efter att den skattskyldige brutit presumtionen genom att lämna en rimlig förklaring till utbetalningen bör det åligga Skatteverket att, i enlighet med de bevisregler som normalt gäller för inkomster, frambringa bevisning för att det funnits en intressegemenskap mellan utbetalare och mottagare samt att ägaren till utbetalaren faktiskt på något sätt gagnats av utbetalningen.

Det återstår att se hur underrätterna tolkar domen. Med tanke på att HFD i det aktuella målet dömde till den skattskyldiges fördel till skillnad från underrätterna bör domen dock innebära att tidigare praxis avseende ägarbeskattning vid utbetalningar från ett fåmansföretag i viss mån är överspelad.

‍