Nedsättning av beskattningsunderlaget vid subventioner - HFD 2023 ref 48

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har nyligen avgjort att ett läkemedelsbolag inte har rätt till nedsättning av beskattningsunderlaget för mervärdesskatt när bolaget ersätter svenska regioner för att de, inom ramen för systemet med läkemedelssubventioner, har betalat en del av läkemedelspriset vid apotekens mervärdesskattefria försäljning av läkemedlen.

HFD inleder med att konstatera att mervärdesskattedirektivet och EU-domstolens praxis ger tillräcklig vägledning för att avgöra de frågor som aktualiseras i målet. Domstolen anser därför att det saknas skäl att hämta in ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

Med referens till EU-domstolens praxis (Elida Gibbs, C-317/94 samt Boehringer Ingelheim Pharma, C-462/16) konstaterar HFD vidare att beskattningsunderlaget för den mervärdesskatt som skattemyndigheterna ska uppbära inte får vara högre än det vederlag som den slutlige konsumenten (vår kursivering) faktiskt betalar och på vilket den mervärdesskatt som slutligen belastar denne konsument har beräknats.

HFD fortsätter med att konstatera att skälet till att en säljare har rätt att minska sitt beskattningsunderlag på grund av en prisnedsättning vid sådana transaktioner är att det pris som slutkonsumenten betalar innefattar mervärdesskatt. Domstolen hänvisar även i detta fall till EU-domstolens praxis (Kommissionen mot Tyskland, C-427/98).

Våra kommentarer

Det tåls att upprepa att mervärdesskatt inte är en bolagsskatt utan en skatt på konsumtion. I en mervärdesskattepliktig verksamhet ska alltså mervärdesskatten vara kostnadsneutral. Neutralitetsprincipen upprätthålls genomgående av EU-domstolen. I bl.a. den av HFD åberopade domen Boehringer Ingelheim Pharma uttalar EU-domstolen att det inte skulle vara förenligt med mervärdesskattedirektivet att underlaget för beräkningen av den mervärdesskatt som läkemedelsföretaget, i egenskap av beskattningsbar person, är skyldigt att erlägga är högre än det belopp som företaget slutligen (vår kursivering) har erhållit. Om så vore fallet skulle principen om mervärdesskattens neutralitet i förhållande till beskattningsbara personer, dit läkemedelsföretaget räknas, inte efterlevas.

Bedömningen av nedsättningen av beskattningsunderlaget utgår således från vad den beskattningsbara personen slutligen erhållit och inte som HFD menar vad slutkonsumenten betalat.

Det EU-domstolen särskilt bedömde i Kommissionen mot Tyskland var tillverkarens rätt att sätta ned beskattningsunderlaget vid utgivande av en rabatt när omsättningen till slutkonsumenten eller omsättning i tidigare led varit undantagen från mervärdesskatt. EU-domstolens slutsats var att skattemyndigheterna genom att utnyttja sina möjligheter enligt artikel 11 C 1 i sjätte direktivet kunde hindra tillverkaren från att från sin utgående mervärdesskatt dra av det som skulle vara ett fiktivt belopp mervärdesskatt.

HFD gör ingen prövning om en minskning av beskattningsunderlaget skulle kunna anses som ”fiktiv”, vilket borde vara en förutsättning för att neka nedsättning. Dessutom följer av artikel 11 C 1 i sjätte direktivet, numera artikel 90 i mervärdesskattedirektivet, att beskattningsunderlaget får sättas ned […] på de villkor som medlemsstaterna bestämmer. Sverige har inte antagit några villkor som begränsar en beskattningsbar persons rätt att minska beskattningsunderlaget vid lämnande av subventioner eller rabatter.

Det går svårligen att finna stöd för HFD:s argumentation i de rättsfall som HFD hänvisar till.  Förhoppningsvis kommer frågan ånyo tas upp till prövning där domstolen antingen kan begära förhandsavgörande från EU-domstolen eller motivera sitt avgörande med lagstiftning och praxis som faktiskt stödjer domstolens position.