Domar från Högsta Förvaltningsdomstolen

Fåmansföretag, utomståenderegeln

HFD 2022 ref. 43

För att motverka att förvärvsinkomster omvandlas till kapitalinkomster i företag med ett fåtal delägare finns särskilda bestämmelser om fåmansföretag i 57 kap. inkomstskattelagen. För s.k. kvalificerade andelar i sådana företag gäller att utdelning och kapitalvinst i vissa fall och i viss omfattning ska tas upp i inkomstslaget tjänst. En andel är kvalificerad bl.a. om delägaren är verksam i betydande omfattning i företaget.

Om andra personer än de som äger kvalificerade andelar i företaget, s.k. utomstående ägare, i betydande omfattning äger andelar i företaget och har rätt till utdelning, ska andelarna i företaget anses kvalificerade bara om det finns särskilda skäl (utomståenderegeln). Bakgrunden till denna bestämmelse är att i sådana fall saknas ofta skäl för de verksamma aktieägarna att omvandla arbetsinkomst till kapitalinkomst och därigenom minska skatten, eftersom dessa aktieägare i så fall också måste avstå en del av arbetsinkomsten till de utomstående ägarna.

Högsta förvaltningsdomstolen har i ett överklagat förhandsbesked förklarat att utomståenderegeln inte varit tillämplig i ett fall där sökanden inte ägt fåmansföretaget under hela den föregående femårsperioden.

Kommentar:

Domen ligger i linje med tidigare praxis från Högsta förvaltningsdomstolen. Domen är dock intressant då sökandenas ägande i fåmansföretaget endast avbrutits under ca en månad och Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att sökandena inte gett någon förklaring till detta tillfälliga avbrott av ägandet. Domstolen öppnar därmed upp för att en förklaring från sökandena till det tillfälliga avbrottet hade kunnat medföra att utomståenderegeln likväl varit tillämplig.

Avdrag för ränteutgifter enligt de nya riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna

HFD mål nr 3660-22

I ett överklagat förhandsbesked ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att det med stöd av de s.k. riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna i 24 kap. 18 – 19 §§ inkomstskattelagen inte var möjligt att neka avdrag för ränteutgifter hänförliga till skuld till ett företag i intressegemenskap när skulden är hänförlig till förärv av en delägarrätt från ett annat företag i intressegemenskapen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att långivaren hörde hemma i ett EU-land och att det inte framgick annat av förutsättningarna i det överklagade förhandsbeskedet än att långivaren var den som faktiskt hade rätt till den betalda räntan. Inte heller framstod det som att skuldförhållandet tillskapats uteslutande eller så gott som uteslutande för att intressegemenskapen skulle få en väsentlig skatteförmån. Avdrag för ränteutgifterna kunde därmed inte nekas med stöd av 24 kap. 18 § inkomstskattelagen.

Det interna förvärvet av delägarrätterna som gett upphov till skuldförhållandet utgjorde ett led i en större omstrukturering inom intressegemenskapen som föranletts av ett externt förvärv av delägarrätter i andra företag och därigenom utgjorde det interna förvärvet ett led i en större omstrukturering av intressegemenskapen. Högsta Förvaltningsdomstolen ansåg mot bakgrund av detta att det interna förvärvet av delägarrätter väsentligen betingats av affärsmässiga skäl och avdrag för ränteutgifterna skulle därmed inte heller nekas med stöd av 24 kap. 19 § inkomstskattelagen. Detta trots att det förflutit flera år sedan de externa förvärven genomförts.

Kommentar:

Domen belyser hur bedömningen ska göras enligt de nya riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna som infördes år 2019, om ett internt förvärv av delägarrätter föranletts av väsentligen affärsmässiga skäl. Av domen framgår att bedömningen nu är generösare än enligt de gamla reglerna, där såväl skuldförhållandet som förvärvet skulle vara huvudsakligen affärsmässigt motiverat. Bakgrunden till denna generösare utformning av de riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna är införandet av de generella ränteavdragsbegränsningsreglerna som är tillämpliga på samtliga ränteutgifter. De riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna är därmed numera endast tänkta att träffa rena missbruksfall av reglerna.

Beskattning av syntetiska optioner förvärvade genom anställning

HFD Mål nr 6234-21

Högsta förvaltningsdomstolen har bedömt att syntetiska optioner som anställd förvärvat mot marknadsmässig ersättning skulle behandlas som värdepapper vid beskattningen. Beskattningen av värdeförändringen efter förvärvet skulle därmed ske i inkomstslaget kapital och inte i inkomstslaget tjänst.

Högsta Förvaltningsdomstolen konstaterade att utställaren av de syntetiska optionerna (moderbolaget till företaget som sökanden var anställd i) visserligen hade rätt att påkalla återköp av optionerna om sökanden skulle avsluta sin anställning. Återköpet skulle dock i så fall ske till en marknadsmässig ersättning och om återköpet uteblev så ledde inte detta till att optionerna förföll. Mot denna bakgrund ansåg Högsta Förvaltningsdomstolen att de syntetiska optionerna skulle behandlas som värdepapper vid beskattningen.

Kommentar:

Domen är välkommen och ligger i linje med behandlingen av köpoptioner. Domen ger därmed ytterligare klarhet i ett annars snårigt område.